Jag proppar i mig fyra järntabletter om dagen vilket är maxdosen.
När dom ska börja kicka in väntar jag med spänning men för tillfället är det som att käka placebo. Fast utan den psykologiska effekten.
Klagomål hit och klagomål dit. Jag vet! Får man klaga på sitt allmän tillstånd eller är det tabu?
För att citera kvinnan som var gravid tre år på rad i början på 80-talet ( min mamma)
" Att vara gravid är ingen sjukdom "
Slutciterat.
Det må så vara. Men det är ju ingen dans på rosor heller.
Men vi är ju alla olika. Men låt mig göra följande utlåtande:
Det kommer inte bli tre barn födda, tre år på rad i denna familj.
Jag avslutar den traditionen.
Med detta sagt så längtar jag ihjäl mig till att träffa vår lilla groda.
För varje dag som går så känns det mer och mer verkligt att vi kommer att vara en till person i familjen om några månader.
Jag kommer att bli en mamma.
K kommer att bli en pappa.
Fantastiskt!
Overkligt!
Äntligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar