Jag lovade att berätta lite mer om dom 17 dagarna vi var på sjukhuset.
Själva kejsarsnittet gick bra, ochllt gick enligt planerna på lördagen och söndagen.
Tanken var att vi skulle åka hem på måndagen, tre dagar efter att hon kom till världen.
Mitt blodvärde var nere 71 ( runt 120 bör man tydligen ligga på) och doktorn ordinerade två påsar blod.
Ush, det var obehagligt att få någon annans blod men tydligen nödvändigt så jag gick med på det, även om jag fick kalla kårar....
Natten till måndag vaknade jag att jag frös och hade ledvärk och jag kände direkt att jag hade feber.
Tyvärr var det kanske inte den bästa barnmorskan som jobbade den natten för hon vägrade att ge mig febernedsättande, eller ta bort nålen som satt i min arm och värkte riktigt illa.
Efter några timmar kom dagpersonalen, jag fick alvedon och ipren, dom tar bort infarten i armen och efter några timmar mådde jag bättre
Armen var svullen och gjorde rätt ont, men det händer tydligen rätt ofta.
Dessvärre så kommer febern tillbaka och den hade bestämt sig för att stanna.
Den gick ner vid febernedsättande men efter några timmar kom den tillbaka.
Om. och om. Och om igen.
Dom misstänker att det är infektionen i armen som gör mig sjuk och sätter in antibiotika intravenöst.
Dagen efter mår jag lite bättre och jag känner att antibiotikan har börjat kicka in.
Nu hoppas vi att kunna åka hem på onsdagen.
Men nåt händer. Plötsligt så får jag hög feber igen. Fan vad dåligt jag mår.
Men jag fortsätter att äta febernedsättande och hoppas att den där elaka febern inte skulle orka komma tillbaka.
Men det gjorde den. Gång på gång.
Natten till torsdagen får jag väldigt ont under högra revben och det känns som en fotboll som trycker upp mot lungan. Jag har rätt svårt att andas under natten. Det kommer en läkaren som skickar en remiss till röntgen för att se med ultraljud vad det är för fel.
Där ser dom att min galla är flera cm tjock, vilket den absolut inte ska vara.
NU börjar den stora utredningscirkusen.
Dom vill hitta varför jag fortsätter att få symptom i kroppen.
Jag fick för kvällen en väldigt, väldigt bra läkare som inte lämnade något till slumpen.
Jag gjorde en massa tester, bland annat ett ultraljud på hjärtat och min diagnos blev följande:
Blodförgiftning ( från infektionen i armen samt en blödning i magen)
Vätska kring organen - hjärta, galla och mage
Läckande hjärtklaff ( det här är inte löst ännu. )
Dåliga levervärden
obalans med salterna i kroppen vilket kan ge hjärtrubbning
En havandeskapsförgiftning som dessvärre blev värre efter att Lowa kommit ut.
Som värst var mitt blodtryck 180/100.
Vi fick byta rum till ett som hade syrgas och EKG. En natt fick vi flytta ner till förlossningen för att läkarna ville ha mig på samma våning IFALL något ( vad nu det kunde vara) skulle hända.
Vem hade trott att detta skulle hända. Jag skulle göra om det tusen gånger igen för min lilla Lowas skull, men det fanns stunder när jag var så dålig att jag trodde att jag inte skulle få åka från sjukhuset.
Jag missade mycket tid tillsammans med Lowa och det känns väldigt sorgligt. Vi har hela livet tillsammans men dom första dagarna kommer jag aldrig att få tillbaka.
Hon har en fantatiskt pappa som tog hand om henne på bästa möjliga sätt vilket såklart gjorde mig väldigt lugn.
Sista dagarna på sjukhuset så blev infektionen bättre och alla proverna gick åt rätt håll.
Tyvärr är mitt blodtryck så dåligt att jag nu får äta blodtrycksmedicin, men jag hoppas att jag snart slipper det.
Så ligger det till.
Jag har en del otur men jag har ju tur i kärlek vilket fall :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar