Ni som läser bloggen regelbundet ántar jag, har noterat att det har blivit ett rätt lättsam ton i den.
Inte alls som förr.
Ämnen som endometrios,smärta, IVF, trötthet, stress, ja allt där lite negativa har ju liksom försvunnit lite grann nu när Lowan är.
Och ingen är ju gladare än jag, att mina inlägg oftast handlar om min underbara unge istället för hur dåligt jag mår eller hur pressad och stressad jag är över IVF försök och hormoner hit och dit.
Men.
Det finns en liten sak som ligger och gnager inom mig och som jag känner har börjar bli rätt jobbig och påfrestande för mig.
Mitt hjärta.
Och visst, hade jag inte gjort den första undersökningen i samband med blodförgiftningen hade jag nog aldrig veta om klaffen som läcker.
Men nu vet jag det.
Och eftersom läkarna inte avfärdar det som problemfritt så känns det inte helt riskfritt och lugnt.
Det kanske jag får veta efter den andra undersökningen. Och det hoppas jag självklart på.
Hjärtat.
Utan det kan man inte leva. Så är det bara.
Jag vill ha ett frisk hjärta.
Allra helst vill jag ha den där undersökningen, helst igår.
Utan den - ingen träning.
Utan den - en gnagande oro som bara finns där och aldrig försvinner.
Jag ska berätta en sak för er. En väldigt personlig och privat sak.
Jag är 13 år och 10 månader gammal.
Då dör min pappa.
Av hjärtmuskeinflammation.
Där och då förändrades livet för alltid.
Där och då fick skapade en rädsla.
Rädslan för att dö.
Av ett hjärtfel.
När man sen får höra att man har något fel på sitt hjärta, som jag i nu över 16 gått och funderat på och faktiskt tänkt att jag har får det på svart eller vitt blir det väldigt svårt.
Och det blir väldigt sorgligt.
Jag har de senaste månaderna sovit väldigt dåligt på nätter.
Jag har en bebis som sover 10 timmar per natt medan jag max sover 2 timmar i sträck.
Lite dumt va?
Hur kan det ta sån här lång tid?
Lowan är över sju månader och fortfarande sitter jag här, och undrar om jag har ett friskt eller sjukt hjärta.
Nu ska det ju vara nära, om man ska tro kallelsen som jag fick för en dryg månad sen.
Men när när när??
Jag vill kunna sova en hel natt.
Jag vill träna.
Jag vill inte tro, att när jag får bröstsmärtor att nu lägger hjärtat av.
Suck.
Livet är bra, bättre än för många men stressen över detta, det är inte okey.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar