Imorgon smäller det.

Jaha. Imorgon smäller det. Ingen återvändo.
Att denna dag nu snart är här känns lika overkligt som att tomten kommer på besök. Egentligen borde jag vara nervös men det är inte den känslan jag har haft idag. Det har varit någon annat som jag har känt, men jag kan inte riktigt förklara. Lycka och lättnad kanske. Vet inte riktigt själv om jag ska vara ärlig.

Börjar däremot bli ganska nojig för den där lokalbedövningen. Den måste ju bara göra ont, finns liksom inga andra alternativ. Men å andra sidan så är det så här det går till så jag kommer ju inte direkt undan den men jag hoppas att det lugnande jag får kickar in rejält, det brukar det ju faktiskt göra.

Jag tackar på förhand för alla som lovat att hålla tummarna ( och tårna) för oss imorgon. Jag ska bära med mig det imorgon och hela denna 3 veckors period och känna ert stöd ända in i ryggmärgen.

Önskar jag orkade skriva lite längre inlägg men just nu är det bara gröt i huvudet. Jag har till och med tappat bort mina tankar.
Men kika in imorgon eftermiddag. Då har nog allt klarnat och jag lovar att berätta allt, inga detaljer kommer att cencureras. Hur obehagliga dom än må vara.

Och till det allra viktigaste.
Tummarna.
Vi måste ha tummarna imorgon.
Glöm inte det nu.
Lova.