Äntligen hemma....

Idag blir vår lilla Lowa 17 dagar.
Men först idag blev jag utskriven från sjukhuset. Tack för det. Man blir på något sätt inte normaliserad när man äter, sover och vistas på ett sjukhus.

Varför fick vi komma hem först idag?
Håll i hatten för det som vi var med om är höjden av otur.
Jag var snackisen på avdelning och blev ett mysterium för läkarna att knäcka.

Vi tar det från början.
Onsdagen den 19 oktober blir jag inlagd för misstänkt havandeskapsförgiftning. Vätskan jag hade i kroppen var inte att leka med och mitt blodtryck var sisådär.
Torsdagen är mest en dag av övervakning.

På fredagen så får jag träffa läkaren och vi diskuterar hur vi ska göra. Jag vill bli igångsatt och hon verkar inte helt främmande för det.
Ett ultraljud görs för att se så att Grodan inte mår dåligt.
Ett väldigt stort barn syns på skärmen och jag börjar, för första gången bli nervös.
När läkaren får veta att barnet i magen uppskattas väga runt 4800 gram blir det bestämt.
Jag ska sättas igång.

Vid lunch börjar projektetet att få Grodan till världen. Men det slutade inte som planerat.
Vid sju hade jag börja få lite värkar men även huvudvärk och lite suddig syn.
Läkaren testar mina leder som tydligen är stela och kan ge kramper.
Kejsarsnitt är hennes rekommendation. ( havandeskapsförgiftningen är ett faktum)
Kejsarsnitt.
Den lätta vägen ut.
Trodde jag då.
Sen gick det väldigt snabbt.
Inom loppet av 90 minuter kommer vår flicka till världen.
4460 gram och 53 cm lång skriker hon till och kort därefter från hon träffa sin pappa.
Jag får snegla på henne liggandes, fortfarande i chock men otroligt lättad över att hon äntligen är här.
9 månader av oro är över.

Det var bara början på ett två veckors helvete.
Imorgon berättar jag mer om den biten.

Lilla Lowan.

Kärlek.
Lowa med sin pappa.

Äntligen är hon här.
Nu är längtan borta och ersatt med en stor lycka.