Man är ju inte direkt smart.

I natt föll poletten ner.
Hissen åkte ändå upp.
Alla hästar var hemma.
Ja, ni fattar grejen.
Jag är ju rätt trött nuförtiden. Nybliven morsa och allt.
Men det behöver inte riktigt vara så illa som det är.
Så här är det.
Lowa brukar få mat runt nio vilket innebär att nästa matning är runt två eller tre.
Då kan det ju vara en bra idè att själv gå och lägga sig. Absolut inte runt nio men kanske runt halv elva.
Då får jag några timmar innan det är dags att få upp.
Men icke.
Jag har en nattuggla.
Vill inte gå och lägga mig, Nej, det vill jag verkligen.
Jag gillar kvällar. Sena kvällar. Skulle aldrig gå och lägga mig runt tio. Hur trött jag än är.
Jag har ärvt det av min pappa.
Han var likadan. Nattuggla.

Problemet nuförtiden är att det inte bara är att gå och lägga sig för att somna och sen vakna när klocka ringer.
För om jag sitter uppe till ett, halv två så är jag ju inte piggelin precis när Lowa väcker mig två, eller om jag har tur klockan tre.
Har jag tur är hon trött och kan tänkas sig att somna om efter att hon fått mat.
Har jag inte lika tur vill hon inte somna om. Då är vi vakna. Och då kan vi vara vakna läääänge.

Så.
Om jag sover en halvtimma mellan halv två och två för att sen vara vaken till halv sex, ibland halv sju. Då är man inte kaxig.
Man är svag, så svag och vill bara lägga sig i fosterposition och gråta.
Men det går ju inte för det är ju såna saker mitt barn ska göra.
Jag får bara skylla mig själv.

Jag har dessutom inte lärt mig något från gårdagens natt.
Nu sitter jag och bloggar. Klockan är 00.30
Smart.
Nä, inte direkt.
Det skulle jag ha haft som nyårslöfte istället.
Nåväl. Jag börjar vänja mig med livet som vimmelkantig, tröttmössa till morsa.
Men ändå. Jag borde verkligen skärpa mig.

Men det verkar inte hjälpa att hissen åkte ändå upp.
Det är svårt att lära en gammal hund att sitta.
Så är det bara.

Over and out.