Det fanns ingen bra endo blogg enligt mig.
Det finns ju såklart bloggar men där har livet försvunnit och sjukdomen är allt som dom kan relatera till.
Inget som jag uppskattade att läsa om precis när jag fått mitt besked om sjukdomen.
Den andra anledning var för att låta människor, kända som okända, följa resan mot ett barn och allt det innebar.
På sista tiden har väl bloggen inte varit inne i sitt djupaste skede och mycket har ju handlat om Lowa.
Även ytligare saker som min vikt och inköp av diverse materialistiska ting har förekommit.
För mig har det varit fantastiskt att första gången på flera, flera år INTE behöva känna smärta, känna press och undra hur det ska gå?
För det har inte bara gått vägen, utan det har gått fantastiskt.
Hon är ju här nu.
Det blev inte en kamp på flera år att få ett litet barn.
Jag slipper ta jobbiga hormoner och sprayer som min kropp inte uppskattar särskilt mycket.
Just för det är jag tacksam. ¨
Jag är mer än tacksam men svårt att förklara hur mycket.
Alla har inte min tur.
Långt ifrån alla får den "enkla" vägen att få ett plus på första försöket.
För vissa kommer det inte alls och drömmen om ett barn går i tusen bitar.
För det här paret har det blivit så.
Dom kommer aldrig att bli föräldrar.
Jag ska nog sluta läsa bloggar om barnlöshet för dom gör mig sorgsen och nedstämd.
Man relatera ju till sig själv och undrar hur man själv skulle må om man var i den situationen att man försöker och försöker men det blir alltid något.
Jag skulle kunna ge massor av alla hjärtans dag hälsningar till mina nära och kära.
Men dom vet redan och klarar sig utan.
Jag vill ge en stor alla hjärtan dag kram till alla som kämpar på.
Kämpar för att bli gravid.
Kämpar för klara av att behålla barnet i 9 månader.
Och till alla ni, som försökt men inte lyckats. Ni ska ha den största kramen av dom alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar