Vad har jag nu gjort dessa dagar? Inte så mycket faktiskt. Alltså på nyårsafton så satt jag så klart inte hemma och hade humörsvängingar. Då tillbringade jag min afton i Alsike hos familjen Kohonen och familjen Öhman/ Fröberg. Man skulle kunna tro att det skulle bli en lugn afton men vi spåra iväg och hade så trevligt att vi inte var hemma förrän vid fyra på morgonen.
Resten av min ledig tid har jag spenderat hemma. I sängen och i soffan. I går sov jag fyra gånger. Så fort jag sätter mig ner somnar jag, och jag kan inte göra något åt det. Narkolepsi hade varit en misstänkt åkomma om det inte varit för att jag vet att det är dom där J Ä V L A hormonerna. Hade jag bara behövt ta dom i två veckor som normala människor hade detta varit en räkmacka. Faktiskt. Men inne på min nionde vecka och jag känner snarare att jag springer New York maraton utan ett par löparskor. Förrutom tröttheten som egentligen alltid har varit där kan jag nu lägga till sömnrubbningar ( vaknar varannan timma på natten), ångest och nedstämdhet. . Inget konstigt egentligen eftersom det är helt normala biverkningar. Men kom igen. Det räcker väl med en eller två biverkningar. Jag behöver väl inte få alla som går att få.
Ja just det, jag får för allt i världen inte glömma att bort att nämna hormonsvängningarna.
Ingenting i livet är gratis. Vilket fall inte för mig. Då får det väl vara så. Och jag vet att jag gör detta för en anledning. Men då tar jag mig rätten att klaga, för att just nu kommer inte detta vara värt ett skvatt förrän bebisen ligger i magen och det är dags att föda.
Så.
För den som vill läsa en positiv blogg behöver nog inte besöka denna på några veckor. För nu har knäckehäxan tagit över och när hon försvinner vet man aldrig.
Så om ni ser K på stan kan ni väl gå fram och ge honom en kram och ett vänligt ord. Han kan behöva det. Ser ni mig. Fly.
Positiv va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar