Lever jag?

Nu börjar jag återgå till det normala. I veckan var det en annan femma ska ni veta. Jag drabbades av dubbel dos av smärta. Lördag till tisdag hade jag den så jäkla ont i mina äggstockar. Jag knaprade på med diklofenak och Citodon men inte ens det hjälpte. Samtidigt börjar en underlig huvudvärk smyga sig på och när den värsta smärtan började släppa i den nedre regionen, ja men då jäklar fick jag den sjukaste huvudvärken jag någonsin varit med om. Man kan få huvudvärk har hormonerna, men jag har inte haft det någon gång tidigare under dessa två månader. Mycket underligt tills jag kom på en sak - jag har ju slutat med mina p-piller vilket innebär att jag inte får i mig den typ av hormon som gör att man slipper vallningar och annat. Tydligen var huvudvärk - annat. Jag har inte kunnat jobba på hela veckan. Skit också.

Sen var det sprutorna som skulle börja tas. Nej nej, det ska dom tydligen inte riktigt ännu. Datumet jag fick blev den 26 januari. Men kom igen nu! Jag har tagit min näspray sen den 6 november. Vanligtvis ska man ta det i 2 veckor. Dom hade mycket att göra där uppe nu så det är bara att fortsätta lite till.

Så här är det när man går igenom en sån här process. Man får datum/månader när alla olika steg ska tas. Man ställer in sig mentalt på att riva av dag för dag, vecka för vecka tills det datum man har fått kommer.
I mitt fall kan jag känna att det inte riktigt blir som det ska.

Exempel:
6 Juni - första besöket på reproduktionscentrum. Efter genomgång ställt ett preliminärt datum. Jag tror att det var 8 augusti som behandligen skulle börja. Men efter ett ultraljud flyttas det fram till obestämt datum eftersom doktorn hittar något i min livmoder. Vi kan inte gå vidare tills det är borttaget. Förhoppningsvis hinner dom operera innan dom stänger i juni, annars bli det augusti. Det blev i slutet på september. Den läkaren säger att runt jul kommer nog det första försöket att göras.

November - besök igen. Allt ser bra ut och behandlingen kan sättas igång. Men tack vare endometriosen ska sprayen tas i åtta veckor istället för två.

December - besök igen. Allt ser bra ut och jag tror nu att jag ska få börja med sprutorna. Men jag ska fortsätta till efter jul för att sen få börja med sprutorna.

Och här är vi nu. Känns som man springer och springer men man kommer aldrig fram. Det är hela tiden saker som kommer i mellan. Självklart vet jag att hormonerna har en del i att jag tycker att det är så jobbigt, men tror mig, dom är inte att leka med. Helt ärligt så har jag ibland i mina mörkaste stunder funderat på om det är värt det. Hormonera äter upp mig inifrån som det känns nu. Men får vi en liten bebis så kommer det så klart att vara värt varenda minut. Men det vet vi inte riktigt ännu.


Slutligen vill jag ge en stor kram till mina fina vänner som bryr sig och som skickar sms och ringer fast jag inte svarar för att jag ligger apatisk i sängen. Känner mig som världen sämsta kompis.
Eller jag är nog det faktiskt.

Emma H.
Emma M.
Kakan.


Tack för att ni finns.
Tack för att ni är mina vänner.
Tack för att ni står ut med en kompis som inte är riktigt normal för tillfället.