Att blogga är att lämna ut sig själv. Man delar sina tankar, sina känslor och sitt privatliv med både okända och kända människor. Jag har valt att fokusera på min sjukdom och allt det innebär. Senare tiden har ju allt handlat om barn, provrörsbefrukning och hormoner.
Jag läser väldigt många bloggar själv och det jag skulle väl inte påstå att det finns brist på bloggar som handlar om barnlöshet och kampen för att bli gravid. Vissa är fantastiska och vissa är inte lika fantastiska men smaken är som baken. Men dom finns. Och i tusentals.
Bloggar om endometrios kan jag räkna på min hand. Och då fattar man ju att ju färre bloggar det finns om endo, desto mindre chans är det att hitta en bra blogg om detta ämne.
Jag har inte gjort det ännu.
Så här är det.
När jag fick min diagnos var det som att få en käftsmäll med risk för knock out.
Och så blev det i några veckor. En kronisk sjukdom som det inte finns något botemedel till.
Hej och hå.
Roligare saker har man varit med om.
När jag sedan började läsa bloggar i detta ämne blev det värre.
Sjukskrivningar
Arbetslöshet
Depression
Dåliga läkare
Konstant smärta. Osv. Osv. Osv.
Det är inte särskilt hjälpsamt att bara läsa om elände när det faktiskt inte behöver vara så. Om man själv inte vill ha det så.
Jag har den allvarligaste graden av endometrios.
Jag fick halvtaskiga odds gällande barn.
Nu har jag ett litet mirakel i magen som plus i kanten dessutom trycker tillbaka endon vilket gör att jag inte alls har lika ont.
Och så här bra kan det bli.
Fast att man har endometrios.
Och det mina endo-vänner är dagens sanning.
Hej vännen, jag vill bara säga att du är en av de starkaste varelser jag har träffat i hela mitt liv.
SvaraRaderaMånga kramar från mig /Camilla
Hej, jag kom in på din sida för att jag behövde stöd. Det fick jag av dig. Jag är sjukskriven och har ett ovärdigt liv. Saknar mitt jobb och den tjej som hoppade av lycka. Men hoppet finns kvar, då jag ännu är 26. Den styrka vi bär är obeskrivlig, helt ärligt. Jag blev lycklig att du blev gravid mot alla odds, helt fantstiskt. Först tänkte jag, kul för henne jag klickar bort. men jag tänkte om och ville veta. Hur gjorde du istället. Jag har helt slutat tro på barn och vill seröst ta bort min livmoder och äggledare. Jag har ett sånt sjukt ovärdigt liv, på riktigt. Men tack du gav mig en nypa hopp och ork. Jag insåg att jag gnäller mest på min blogg än att förklarar varför. Eller så väljer jag skriva om dem stunder som gjorde mindre ont och gick att genomlida. Sluta aldrig att skriva. Tack.
SvaraRaderaKramar från en endo syster