Snart är det julafton. Som liten var ju så klart julafton årets höjdpunkt. I min familj skulle det vara millimetersrättvisa vilket innebar att vi tre barn skulle ha exakt lika många paket. Jag tror att snittet låg runt 10 klappar var. ( vilket då innebar att mina föräldrar fick köpa 30 stycken klappar) Vad som sen låg i klapparna var inte lika väsentligt. Vilket fall inte till en början. frågar man vem som var mest girig och krävde att få lika som de andra, skulle nog samtliga svara, i kör att det var jag.
Jag älskade verkligen julafton. Ett paket fick öppnas på morgonen. Resten av klapparna efter julmaten och Kalle Anka. Sen kände man en slags tomhet när man slitit bort det sista julpappret och allt som låg kvar var en röra av snören, kartonger och papper. Så när jag tänker efter så var det inte själva sakerna i sig som man fick utan den upphöjda spänningen innan, med paketen under grannen och de eviga gissningarna om vad det kunde vara. Och så klart- vem fick årets största paket? ( jag hävdar fortfarande att jag aldrig fick det största, men jag kan tänka mig att resten av familjen inte håller med)
Nu är man äldre och det betyder inte alls samma sak. Man vaknar inte klockan sju och är helt till sig över att nu är det äntligen julafton, dagen som man längtat efter så mycket.
Nu handlar det mer om att pyssla ihop hos vem man ska vara hos först och vem man ska avsluta julafton med. Stressa hit och stressa dit. Till vilka ska man köpa julklappar till och är vi egentligen för vuxna för att ens få några alls?
Grinchen kom inte bara och tog mina julblommor, jag tror att han även tog över min kropp. Kanske är det därför jag inte ens har börjat handla mina julklappar än.
God jul !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar