Ja så var det faktiskt.
Somnade relativt sent men vaknade efter en halvtimma av att det kändes som om mitt hjärta skulle hoppa ut ur kroppen. Vanligtvis brukar hjärtklappningarna ge sig efter ett tag men igår gick det inte att få slut på fanskapet. På slutet vet jag inte om jag hade hjärtklappning på grund av hormonerna eller om det var stressen över att jag trodde att jag höll på att få en hjärtattack.
Så imorse när när klockan ringde 0630 var jag allt annat än pigg eftersom jag inte lyckades somna förrän vid halv fem. Bara en dåre somnar vid den tiden.
Det spände lite över bröstet idag och jag var tvungen att gå in fass för att kolla på biverkningarna en gång till. Så nu vet jag att jag inte kommer att få en hjärtattack och dö, men fasiken vad obehagligt det är ändå. Jag hoppas att natten som kommer blir lugnare och att jag får sova.
Nu är jag och min kropp helt slut. Åtta veckor har tagit ut sin rätt.
Länge leve hoppet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar